Slutet och resultatet

Processen fram till att Artist Statement skulle formuleras för katalogen pågick i princip samma anda som tidigare. I resonemang om hur jag skulle komma fram till ett verk att visa på utställningen fortsatte jag att förhålla mig till det automatiska skapandet. Jag ville arbeta på liknande sätt och inte låta tanken styra eller ta över. Svårigheten att balansera ett spontant skapande med att göra medvetna urval för att nå ett resultat var inte helt lätt att navigera genom. Att fortsätta arbeta spontant i photoshop var till hjälp. Där samlade jag mina ritade teckningar, fotografier och texter och arbetade med collage, mixade bildskapandet med förhållningssättet att spontant pröva mig fram, utan att värdera och söka intellektuella formuleringar för att berättiga bilderna eller tvärtom. Här sökte jag efter en textbaserad bild som skulle kunna ge en bild av hela processen. Där tyckte jag det fanns något intressant. 

Men frågan om varför jag skapade blev allt mer viktig när nästa urval skulle göra. Svaret var egentligen ganska enkelt till en början då jag hade fått i uppgift att skapa inför en utställning, att appropriera ett verk från GIBCA. Så att dra frågan varför till vad hjälpte mig att definiera det som skulle leda mig till resultatet. Att dela processen med betraktare av verket kändes som rätt riktning att gå. Kanske blev det ett sätt för mig att också inför mig själv definiera denna arbetsprocess. Min egen upplevelse av processen var de upptäckter jag gjorde på vägen, inte själva bilden jag skapade mot målet. Att vara tillgänglig inför mitt inre och lita på det som både tillräckligt och värdefullt och att förhålla mig öppen inför det okända som kan komma fram i en sådan process visade sig vara en lättare arbetssätt i jämförelse med att arbeta mot ett mål som redan är definierat. Upplevelsen är självklart bunden till denna gestaltningsprocess och arbetsmetoden skulle kunna vara tvärtom, svår, i ett annat sammanhang. Oavsett kändes det viktigt att dela processen, att den på något sätt skulle få komma fram i utställningsverket. 

Även om jag förhöll mig öppen för att ha med andra bilder eller collage på utställningen ganska länge började mitt verk nå ett resultat genom skrivandet av essän. I essäarbetet utmanade jag språkriktighet, läsbarhet och läsarens förmåga att associera vidare utifrån min text. Texten var inför första handledningen en mix av alla olika sorters resonemang och det automatiska skrivande, alla olika texter inspränga i varandra och sammanflätade på ett okronologisdkt sätt. Jag var öppen i texten med sökandet efter gränser och dispositionen valde jag att inte alls arbeta med. 

Detta fungerade inte alls som en essä vilket inte var oväntat och diskussionen på handledningen kom att handla om vad som måste framgå i essän, vad som skulle diskuteras i den, och hur en essä bör se ut även om den gör anspråk på att vara en mer konstnärlig sådan. Begränsningen blev en tillgång för mitt skrivande av essän men också en viktig gräns mellan essä och utställningsverk. De blev tydligt att jag genom verket ville utmana betraktaren med de frågor jag inte kunde göra med essän och att essän skulle få sitt eget språk och sin egen utformning. Skrivandet av essän gjorde också att jag återgick till Tamara Hendersons Womb Life och den idé jag lånat från henne. Frågor som hur hon relaterat sin resa genom hypnos till hennes skapande blev synliga för mig i relation till verket Womb Life som är fragmentariskt och associativt berättad. 

Eftersom jag ville ge en bild av min process valde jag att försöka tydliggöra den genom essän men ge känslan inifrån processen genom verket. Därför fick verket den form som blev, ett tapetliknande papper på 61 cm brett och 170 cm långt hängandes från taket i silverklädd koppartråd. Texten "går utanför" själva pappret vilket ger en känsla av att den skulle kunna fortsätta långt utanför pappret. Min process har rört sig i känslan av att befinna sig mellan kaos och ordning. Verket är till synes ordnat och grafiskt men texten är inte kronologisk och mycket associativ. Jag jobbade fram en struktur rent visuellt med återkommande rader av ord och meningar där jag dragit ihop alla bokstäver. Det automatiska skrivandet fick två olika redigeringar, en kursiv och bearbetad del som återkommer här och där och en utan stora bokstäver och skiljetecken. De resonerade delarna om Surrealisterna eller hypnos fick mer ordande former enlighet med språkriktighet. Dock valde jag inte att ha med bearbetad text från den färdiga essän eftersom jag ville behålla en mer spontan och direkt känsla, som om meningarna trillade ut från min hjärna till pappret.  

Att förbereda inför Artist Statement inför examinationen var intressant eftersom vi fick tillfälle att verkligen se vad vi hade svar på eller inte. Det var intressant att ta del av andras processer och få fördjupa frågor kring deras verk. Frågor tycks aldrig ta slut, det blir bara fler ju mer man vet och betraktar. En fråga jag fick på examinationstillfället var hur andra skulle kunna förstå mitt verk, utan att ha läst om det. Det kan ju jag inte svara på. Jag vet inte om jag vill att de ska förstå något, snarare ge en känsla av något. Luftigheten som jag upplever mitt verk har inom sig kan för betraktaren istället upplevas som tät och obegriplig. Sättet jag komponerat texten i bilden är ämnad för att associera vidare. Jag ger alltså betraktaren möjligheten att ta del av min process och ge den nya ord, bilder, tankar. Mitt verk är min process.