Måleri med tema struktur och mönster

Verkstadsvecka. En hel vecka i ateljén på Valand. Testar allt. Gör om och om igen. 

Det var länge sedan jag målade. Hur är det med färger egentligen? Vilka former har färger och vad ska färgerna göra med mig?

Vi fick med Annas övningar värma upp innan vi började med egna motiv. 
 Porträtt med kol med vänster hand och inte titta på pappret. Sedan titta på pappret och fortsätta med vänster hand. 
Sedan använda två färger, plus svart och vitt för att rita av, /använda sig av porträttet i större format. Hur är det med ljuset? 
 Utforskade sedan gråskala med tusch och sedan övergick vi till ansikte med tydligt ljus och hårda skuggor. Tusch och sedan en färg. Försöka se och måla form och inte ansikte. Utmaning. 
 Måla med stor pensel som om man fäktas. Också en utmaning. Påverkar hela kroppen och gör att det är lättare att få tag på form, istället för att fastna i detaljer. 

Vi gjorde frotage och fotograferade mönster och struktur omkring området och på skolan. Men jag valde ändå att jobba med ett löv som Embla fotograferat. Kändes roligare att leva en vecka, i flera olika varianter. Bild: Löv med tusch, kol och olja. 

Pinsamhetsträsket, om att göra gott och Tracey Emin

Vad betyder det att göra gott?

Att ansvara för sina egna idéer och att inte svika dem. Att inte svika sig själv. 
Såg den här för länge sedan. Hade glömt bort. Så glad att se den igen. 

Why i never became a dancer (1995) by Tracey Emin

https://www.youtube.com/watch?v=MhCa_71LWhg


Att dansa till en musikvideo och härma rörelserna är ju så roligt, och uppvärmande. Rörelser frigör spänningar och tankar. Saknar tiden med Wii och Just Dance. Jag kom över pinsamhetsträsket för länge sedan, redan på teaterskola nr jag vara ung. 


Rörelse och skam. Att ge och att ta emot, att få.
Leka givare och tiggare. Rik och fattig. Genom rörelsen av att ge upptäcka hur den påverkar kropp sinne och tankar. Hur blir det om man stannar upp i rörelsen och sedan ger? Hur är det att vara den som tar emot och vad händer om givare och mottagares blickar möts?
Hur ojämlik är relationen och vad är det som gör den ojämlik? 

Vi lyssnade på ett radioprogram på P1 om ett konstnärligt möte mellan givare och tiggare i en kör. Cecilia Parsberg har undersökt vad givare kräver av en tiggare för att ge pengar eller annat. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6109280

Och sedan gestaltade vi med ord på papper, kring frgåorna:  

Vad innebär skyldigheten att göra gott?
Vad är rättvis behandling? 
Vad innebär respekt för individen?

Tjoflöjt vilken lektion.
Jag blir glad.

Att skapa rum

Vad är rum för dig? Det var ingången och frågan till det nya ämnet; rum. Utifrån individuella associationer skulle vi reflektera kring vad rum är.
Vi började med trädet. Jag gillar trädet. Att fylla på och i och bygga nytt tillsammans. Den kollektiva känslan av att trots alla  unika egenheter och kreativa infall utifrån de särskilda individer vi är så bygger vi tillsammans. Det är i interaktionen med varandra som vi väcker nya frågor, begriper och skapar nytt. Tänker på Dewey och hans teorier om samspel och samtal som bas för allt nytt lärande.

Katti, vår lärare, gav oss uppgiften att i små grupper skapa ett verk med flyttlådor (lådor vi alla hade med oss för att senare bygga rum i). Vi fick använda allt som fanns i salen. Vi hade kanske tio minuter på oss i själva rummet med kartongerna. Allt i rummet skulle finnas med i hur det användes eller uteslöts från rummets helhet.
 Intressant uppgift som inbegriper ett samarbete att gå från tanke till praktik. Jag som är en detaljperson blir helt knasig inombords av allt skräp omkring och att inte hinna fixa sådant som stör en helhet. Samarbetet i grupperna måste ske snabbt och flexibelt och alla måste mötas. Dessutom kan det bli en improvisatorisk stund som gynnar gemenskapen i klassen. Kan vara ett sätt att stärka en solidariskt svagare grupp. 

Senare gick resten av klassen in och betraktade verket och skrev ett ord som verkat gav, handlade om. Därefter pratade vi om vad vi sett, genom de ord som skrevs ner. Övningen ger en medvetenhet om kroppen i rummet och genom att röra sig i rummet inuti eller omkring verken skapar alla tillsammans en rumslig dynamik och rörelse. Men jag tror inte nödvändigtvis att medvetenheten infaller sig utan ett samtal om kroppen i rummet. Människor är vana att vara i sina kroppar och behöver hjälp med att verbalisera (om det går) för att förstå innebörden av att vara en kropp i olika sammanhang.
 Jag skulle gärna vidareutveckla övningen med att ge varandra titlar på verken och utifrån dessa skapa ett drama på några minuter, (med eller utan ord) i eller omkring verket. Det är såklart en mer avancerad övning men det skulle ge en aspekt av och ett förtydligande för hur kroppen alltid förhåller sig i rum. Att vi är kroppar omkring eller inuti ett verk är en viktig aspekt av medvetenheten om interaktionen med konst. .

För mig är rum ljus, rymd och kropp. Kropp är också ett rum, eller snarare flera rum, kanske i ett hus. Varje rum i kroppen har sina styrkor och möjligheter, där finns också inre rum, tankens rum. Inre och yttre rum speglar sig ofta i varandra. Mina inre bilder och verklighetens bilder kan i bästa fall föra en slags dialog. 
 Något av det roligaste inom teaterarbete är att göra rum tillsammans med scenografer. Att verkligen skapa rummet för att kunna "leva" i. Att få kliva in i "fantasirum", på riktigt med hela sin kropp, ger något annat än att endast betrakta rum. 

I en flyttlåda skulle vi skapa ett rum med eget utfört konstverk eller någon annans att betrakta i rummet. Jag utgick från ett fotografi som jag i smyg fotograferade i Tokyos tunnelbana. På fotografiet sitter en kvinna med klackskor mitt mellan två män med för stora långa lågskor. Männen skrevar och tar mycket plats genom hur det sitter med benen medan kvinnan sitter med knäna och benen ihop. Kontrasterna mellan hur de två manligt klädda och de mer större kropparna mot den kvinnligt klädda med mindre kropp är mycket tydlig. Tänk om de hade bytt skor, så annorlunda det hade sett ut. Väl genom alla tankar kring min idé som växte fram och olika tester av fotografiet i olika format i rummet, beslöt jag mig för att utesluta fotografiet. Istället blev mitt fokus att ge de olika frågorna om skor och identitet till betraktaren att bygga vidare på genom att se endast se sig själv i nya skor (och eventuellt andra som rör sig i rummet samtidigt).

Jag funderade kring frågor som utrymme, kön och fantasier om egen identitet. Skor kan symbolisera ekonomisk makt och status i samhälle och de kan representera den enskilde individens fantasi om sig själv. Frågorna inspirerade mig till det interaktiva rummet i klätt i spegellikt material för att betraktaren ska få uppleva och se sig själv i en annan form med nya skor. Jag vill ge människor en chans att leka med både ekonomisk status men också med precis vad de vill, genus och makt, vanmakt, prinsessdrömmar, social status, precis vad som faller den interagerande betraktaren in.
Jag tänker mig ett så spegel-likt material som möjligt och skorna mot ett golv så att det klickar av klackarna (de som har klackar). Skorna ska vara i olika färger, lekfullt utförda i olika storlekar och i ett material så nära det lekfulla som möjligt, inspirerat av de Barbie-liknande skor som är med i bilderna av rummet.
 Rummet ska kunna lätt kunna flyttas, som ett verk på turné. Personen som går in i flyttlåderummet kan vara ca tjugo till trettio centimeter lång. Innan personerna går in ska de utanför ta av sig sina skor. Dörren in till rummet är liten och svår att ta sig genom, men det går och det ska gå även med en rullstol. Den tycks vara hafsigt uppriven för att jag vill behålla en anspråkslöshet och improvisatorisk känsla. Detta för att förstärka en lekfull ingång till verket som helhet. Utsidan på verket får gärna vara slarvig, i kontrast till den mer polerade inre sidan. Väl inne i rummet får personen, max tre åt gången, ta på sig nya skor och gå genom draperiet för att betrakta och agera i rummet efter egen smak.
 Det finns ett podie i mitten för den som vill sitta eller stå på. Ljuset i rummet ska vara relativt varmt men inte störa en verklighetsnära bild och upplevelse. 

 På bilden syns en samling Barbie-retroskor blandat med Barbie-liknande skor.  En av mina farhågor i gestaltningen har varit frågan om dynamik och kontraster av material. Men då människorna och deras rörelser i rummet är själva grejen med rummet som helhet, blir deras inslag av kläder och olikheter det som kommer att bidra till ett mer dynamiskt rum. Skorna måste vara lekfullt utförda, i många olika former och färger. 

Photography is an exciting step

Uppdrag att välja en mening ur en bok om vad fotografi är för något. Valde "Photography is an exciting step." 
 Meningen är utgångspunkten, inspirationen, för en bildserie på fyra till åtta bilder. I hopp om att hitta idén, började jag rota i samlingar, på vinden.

Idé

Jag har alltid fascinerats av Barbiedockans (och hennes efterliknande ”syskon”) förmåga att gå mellan att vara levande och icke levande. Att berättelserna som utspelas i dockor för den som har dem är så verkliga att de nästan blir mänskliga. Genom att betrakta dockor som också levande varelser växer frågan vad som är mänskligt liv. Det går ju inte att få en dockas hjärta att börja slå. Det går inte heller att vänta sig att en docka ska svara på ens relationsskapande när dockan lagts på hyllan. Det är och förblir alltid den lekande människans förmåga att fantisera som skapar både dockans subjektiva och objektiva värld.

Processen

I studion ville jobba med ett icke perfekt ljus men ändå skapa spänning och få fram olika former i bilderna. Jag ville också leka med gränser mellan mänskligt och icke-mänskligt för att få betraktaren att fundera kring detta. 

 Jag ville komma åt en stor projektionsyta för betraktaren att ”fylla i” bilderna, nästan som fotografierna befinner sig i en pågående process, ännu ej avslutad. 

Hur mycket är betraktaren av dockan i bilden en del av ett mänskligt eller ickemänskligt liv? När tar fantasin kring dockans liv vid och hur utspelar den sig mot bilden? 

 Hur kan jag hitta dockans egen berättelse kring sig själv som ett subjekt?  
 Jag klädde dockorna i min mammas egenstickade kläder blandat med slitna retro-barbiekläder. Håret fixade jag bara formmässigt, ville ge en känsla av det icke perfekta. 


Väl i studion visade det sig att jag endast hade två timmar. Fick abrupt avsluta, men några bilder fick jag.. 

Seminarium Fotohistoria

Vi hade med oss bilder från olika årtionden och århundraden som vi satte upp på väggen. Sedan berättade vi varför vi valde våra olika bilder samtidigt som Charlotta och Helga berättade om fotohistoriska viktiga händelser. 
 Bra ingång till fotohistoria som ämne. Det ger en upplevelse av att vara delaktig i fotohistorien. Senare fick vi gå till biblioteket och hämta fler bilder för att fylla på historien. Det gav en känsla 
av att vi alla skapar historia genom vår blick på världen. Genom fotografen och kameran skapas historia men också genom betraktaren av bilden.  

Senare fick vi i små grupper titta på bilder från olika genrer sortera dessa i vilken ordning vi ville. Vi valde först hel, halv och närbild för att senare gå till mönster och olika kompositioner. 
Några bilder var svåra att kategorisera. Det är intressant att det finns sådana bilder. Och frågan är på vilka grunder en bild kategoriseras.

Så valde vi i de små grupperna en bild som vi tyckte om samt motiverade varför vi gillade dem och tvärtom, varför vi inte gillade en annan bild. Sedan vände vi på allt och motiverade istället varför vi gillade den vi inte gillade och så vidare. 
 Bra praktisk övning för att få syn på att det bakom synen på bilden görs val som handlar om bland annat egna erfarenheter och estetiskt tycke. (Så är det ju alltid kul att få ljuga och hitta på också.)
 Den här övningen skulle kunna utvecklas. Att leka "gå på utställning" där personerna (i det improviserade dramat) har olika behov av konsten och olika relationer till varandra för att se vad som händer i rummet är ju en superduperövning, som i det här fallet skulle kunna hjälpa till att avdramatisera det personliga med att välja bilder. Det kan också vara bra att få fantisera kring bilder för att få syn på att berättelser i bilder kan föda nya berättelser. 

Två av alla bilder jag särskilt gillade var en från 1826 och en samtidsbild av Gillian Wearing.