How to be an explorer of the world

Några saker jag fastnar för i boken How to be an explorer of the world av Keri Smith:

Allt är intressant.

Samla saker beroende på hur de reflekterar ljus. 

Samla saker på promenaden. 

Titta på människor en timme. 

Se med alla dina ögon.

Börja där du är. 

Hitta papper.



Det var länge sedan jag samlade på saker. Idag tittade jag på fönstrets samling av vattendroppar och tog fram snäckor från flera
somrar sedan. 

Det fina med How to explore-boken är att jag som lärare också kan använda den inom svenskämnet. Kreativitet inom olika uttryckssätt kan väckas genom liknande ingångar till den. Att få kontakt med ett material till exempel kan ibland väcka helt nya möjligheter till berättelser och bilder. 

Färg

Try me!

Färgcirkel och ansikte. Tappar bort, hittar nytt. 


Att göra färgcirkel i grupp ger en upplevelse av att vi alla har olika erfarenheter av färg och att vi kan lära av varandra. 
 På första workshopen fick vi dela med oss av våra målade fläckar för att också få någon annans fläck att måla vidare på. Också det ger en känsla av att vi delar. 
 Kanske är upplevelsen av att dela lika viktig som att upptäcka vår egen personliga och unika värld. Att skapa möten i gemenskap kan vara ett sätt att avdramatisera eventuella negativa laddningar för färg. I färgcirkeln är vi alla lika och i färgcirkeln är vi 
alla unika. 

Yta, färg, struktur

Jag kan inte rita.

Ingen kan rita. Ingen ritar.

Alla ritar, alla kan rita.

Jag kan rita.

Vad är det för skillnad mellan att kladda, rita, skissa och teckna?

Gestaltning av bild kan gå från det ena till det andra, börja med kladd vidare mot skiss och senare teckning. Var går gränsen mellan de olika begreppen?

Jag kladdar alldeles för sällan. Men ibland ser jag människor som kladdar. Det är som att färgen är en del av deras kroppar, en slags förlängning som tar sin egen väg. Jag kanske skulle behöva det, att rulla ut penslar eller pennor ur mina fingrar och följa med dit de vill. Bryta med tankens kontrakt med hjärnan. Eller hjärnans kontrakt med tanken.

Skissa är nödvändigt. Det är att gå från vitt blankt papper till exakt det som behövs för att begripa och kunna gå vidare. Det är ett sökande för att komma till att kunna genomföra och fördjupa. Inom teatern skissar alla. Till och med skådespelaren skissar, med kroppen och rösten. Skissa är att

att vända och vrida, ställa frågor och göra om.

Att teckna kan vara steget efter att skissa. Men det kanske kan vara samma sak som att skissa?

Teckna kan vara att utforska på ett djupare plan. Att stanna i varje del och detalj och söka vidare, att känna efter om där finns en gräns. Men så kan ju också att kladda vara. Jag tänker på Helene Billgrens underbara teckningar. Där finns liksom allt, kladd, skiss, teckning.

Det är så många som säger att de inte kan rita. Varför då? Vad innebär det att kunna rita? När vet jag att jag är ritkunnig? Finns fel, finns rätt? Och, finns det verkligen en fel hand, som vår lärare Anna frågade oss.

När jag gick i skolan flyttade en lärare min penna från vänster till höger hand. Jag hoppade höjdhopp från fel håll och jag äter med fel hand. Jag behöver helt enkelt fel hand till att vara rätt hand.
Jag blir trött på ett annorlunda sätt av att rita.
(Alla människor borde få sova på offentlig plats.)

En sak som alla kan göra är hitta och som ingen kan säga att de inte kan göra är att hitta mönster med papper och kol. Lägg pappret på mönstret och dra kol över. Mönster finns överallt.

Att tjuvlyssna är som att kliva in i en annan värld och att få det som en uppgift befriar mig från det lite förbjudna med att tjuvlyssna. Jag hörde berättelser på spanska, på ett fik i centrala Göteborg.

Lätt och luftigt om saker som två äldre kvinnor tycker om. Att tjuvlyssna sätter igång fantasin. Jag skulle vilja kalla det för att "skiss-lyssna".

Workshop 15/1

Leran som glömdes bort

Första workshopdagen promenerade vi över till Valand och ateljén.

Med hjälp av ord från en självvald tidningsartikel skulle vi gestalta något med hjälp av lera.

Vi strök vi över alla ord, förutom tio, sedan möttes vi i grupper och valde ut de ord som vi tyckte om.

 Vår berättelse fick börja med en mening om en man som jobbade som volvoarbetare och kom på en idé. Sedan försökte vi förstå karaktären och vilken idé han kom på. Vi arbetade med orden mot en performance. Skrev några valda ord på tidningspapper som vi under vårt

framträdande läste och kastade på golvet. Leran, materialet som vi egentligen skulle arbeta med, glömde vi liksom bort.

För att “tänka” med våra sinnen fick vi känna på material inuti en stängd låda. Det vassa och stickigt plastiga inuti lådan gav ytterligare en aspekt till vår performance. Känslan av materialet använde vi till våra röster.

Leran smög sig ändå in mot slutet, i form av volvoarbetarens ansikte.

Fint att belysa vikten av hur sinnena påverkar ens inre och kan inspirera vidare i kreativa processer. Och att det är okej att ta andra vägar än den
tänkta. Stundens närvaro och improvisationen får lysa. Bra att ta med sig som lärare.