Det pågår än

Något slut finns egentligen inte. Det som påbörjades pågår än. Frågan om jag gjorde tillräckligt har stannat kvar i mig. Tillräckligt för vad och för vem blir då följdfrågan. 

Kritiken som följde under opponeringen var att de som betraktare inte fick se verket i sin helhet. Snålt värre av mig. Och kanske är det så att psyket kapslade in mig i en rädsla av att göra hela verket i sin helhet? Det kändes i alla fall bra och varmt. 
 Frågor som återstår efter opponeringen är:
Borde jag ha tagit ett helt rum i anspråk och lett in alla deltagare där? Borde jag ha gjort minst tusen kors? Borde jag inte gjort kors alls? Skulle det vara bra att filma hela processen? Hur skulle jag kunna utveckla verket, genom att förtydliga sammanhang, om det skulle vara aktuellt? 
 För eventuell vidare arbete med korsen och skulle jag ta in mer mängd och mer förtydligande i form av knutet till mer precis kontext. Och noll kompromiss med rum. Rummet ska belamras. Ingen ska få plats ens.  

Jag fick utforska ett tema genom en idé som jag konsekvent höll fast vid. Jag är oerhört tacksam för tillfället att få göra det. Och att trots kritik om att inte ha slutfört och kommit till ett bra resultat ha gjort precis som jag intuitivt velat göra. Att jobba med koncept kan ju vara lite lurigt också. Jag kanske behöver jobba mer kommunikativt nästa gång och göra de anpassningar som behövs för att verkligen bli tydlig. Eller något helt annat; mycket mer improvisatoriskt och mindre i huvudet?

Blir nyfiken på hur jag som blivande svensklärare ska kunna stötta mina elever på bästa möjliga sätt. Att arbeta med modelltexter i grupp kan vara en bra ide´.
 Det är lika intressant att ta dela av och samtala om de som var mitt i en process eller som aldrig egentligen kom igång. För mig är de inte sämre.  Men de som fastnar, ogillar, inte orkar, sliter håret av sig, skriker, gömmer sig och så vidare ska absolut och inget annat än att känna sig trygga med att våga vara där.  
 Samtalen om motivation, prestationsångest och ovilja att arbeta kreativt var intressanta och givande. Vi har alla våra olika spöken inom oss. Det vi kan göra är att se varandras byggen omkring dem och kanske till och med blåsa bort dem. Tillsammans.  

I sommar blir det flams och trams på allvar. Korsen ska vila länge. Tack för den här gången.