Korsfilm

Nu finns en dokumentation av utläggning av kors. 45 minuters film cirka, blev med långsam klippning 4,5 minuter. Detta är inget videokonstverk utan helt enkelt en dokumentation för att ge en bild av korsen på golv i relation till människokropp.

Länk till youtube nedan:

https://youtu.be/a0gLDwUM0V8

Bilder från dokumentation och uppdatering av process

Nu finns en film på fyra och en halv minut att se vid redovisningen. Jag har tagit bort miljöljudet från filmen men ska göra en till version med ljudpålägg i form av musik som jag upphovsrättsmässigt endast kan använda vid redovisningen eller eventuellt ett annat ljud (ej musik) som jag haft i åtanke. Får se vad jag hinner fram tills i morgon. 

Här är några mobilbilder från dokumentationen. I det slutgiltiga inlägget från den här gestaltningsprocessen kommer jag dela fler stillbilder och en länk till filmen. 

Filmat ska klippas och varför jag gör det jag gör

Jag fortsatte göra kors och under görandet märkte jag hur ointresserad jag var av att bjuda in till ett slags event. Lyxen med den här processen har varit att få utrymme till att uppriktigt reflektera över processen. Var jag har befunnit mig i processen och inte forcerat mig in i bilden av resultatet jag från början föreställde mig att jag skulle nå fram till. 

Jag har ofta saknat precis detta att få stanna upp där jag är i skapandet och faktiskt vara kvar där istället för att skynda mot målet. Vad kan gå förlorat om målet är fokus, istället för reflektionen inom själva processen? Självklart går mål och process att förena men jag har uppmärksammat skillnaden mellan att stanna upp och kritiskt granska målbilden och att ta beslut som gynnar själva undersökandet av gestaltningen. 
 Mina tankar har kretsat mycket kring varför jag gör det jag gör. Jag misstänker att detta varför är kärnan för att komma till svar på frågan om vad som kan gå förlorat. Därför har jag allt mer släppt mina idéer jag haft från början om vad detta ska leda. Istället har jag i varje delmoment frågat mig; Är detta mitt behov? Hur står behovet i relation till min tidigare målbild och bör den ändras?

Min vana att jobba mot och genomföra det tänka målet kan tyckas vara en bra och användbar förmåga att ha också inom detta gestaltningsarbete. Men alldeles för ofta har jag erfarit att siktet mot målet tagit över i konstnärliga processer. Till exempel är det ofta så inom teatern att redan när du söker pengar från kommun och stat ska du vara klar med resultatet (på pappret). Och när du genomför ditt projekt får du inte "misslyckas". Jag tycker detta är en ohållbar relation. 

När jag satt med mina kors och kände att mitt behov var att själv, alltså helt ensam undersöka detta tema med djur och människa, tog jag mig det utrymmet. Därför valde jag att filma och fotografera det tillfälle då jag lade ut korsen utan deltagare eller publik. 
Dels kände jag att jag inte ville sätta fokus på mig. Alls. Jag ville inte ens befinna mig i verket. Helst skulle korsen flyga in i rummet och läggas på plats. Samtidigt är den mänskliga faktorn viktig för att både påvisa relationen mellan människa och djur och den makt människan har samt min personliga reflektion över ämnet. Jag tror nämligen att det jag funderar över funderar också andra över. Därför är människan i rummet så intressant. Det vi gör påverkar andra. Så jag kom framtill att min kropp ändå var viktig vid utläggningen av korsen. 
 Men min röst vid en uppläsning av arter har jag helt tänkt bort. Det känns begränsande att nämna utdöda arter då mitt intresse har varit frågan om identifikation och relation. Alltså om vi kan identifiera oss med djur på ett sätt som vi kan människor emellan.  Finns begränsningar för vad vi kan identifiera oss med och hur ser dessa ut? Var uppstår dessa och är det möjligt att bryta upp dem? Var finns min begränsning? Hur långt kan jag identifiera mig med andra levande varelser? Vad är det icke mänskliga och hur känner jag inför det? I alla dessa frågor känner jag en tystnad. Eller kanske hör jag ljud från jorden, eventuellt någon slags instrument. Men jag hör inte en röst som talar ett människospråk. 

Så jag valde att, oavsett hur många kors som skulle få plats i bild, göra en bild i rummet där korsen skulle läggas. Rummet var ena flygeln, högst upp i skolan. Ljuset var starkt och ändrades i rummet under tiden vi (jag med film-assistent) var där, men det fick vara så, det gav något slags liv i rummet. Jag gav korsen lite mer utrymme omkring var och ett för att ge dem mer värdighet. Lade dem så att de täckte upp hela bildytan med perspektivet från ovan. Kameran var placerad på ett bord med stativ. Det tog ungefär 45 minuter att lägga ut korsen på en yta om 17.2 kvm.. Allt är filmat men jag ska klippa ihop det till fem till tio minuter. Några stillbilder finns också som jag kan ha till redovisning tillsammans med filmen. 

Korsen tillsammans med titeln "Djuren" tycker jag ger kopplingen till någon form av relation till djur. Den koppling som jag själv har undersökt och upplevt. För mig räcker det och är precis på rätt sidan om den hårfina gränsen för vad jag tycker är smakfullt att ge betraktaren. Jag litar på mottagaren och att installationen (jag kallar gestaltningen för det) har det som betraktaren behöver för att fantasin ska ta vid. Sedan är det upp till betraktaren att göra vad hen vill med det. Kors som symbol kan väcka många olika reaktioner. 

Vid en vidare utveckling av gestaltningen skulle jag vilja undersöka hur och om detta skulle göras i någon form av interaktivitet eller performance. Det skulle vara fint att dela ut korsen eller kanske  ge andra möjlighet att lägga ut kors. 
Men för nu räcker det för mig att ge korsen till djuren. En symbol från mig till djuren för att ge dem en tanke, ett utrymme. Och jag vill ge människan korsen som en möjlighet att möta djuren.