Slutet och resultatet

Processen fram till att Artist Statement skulle formuleras för katalogen pågick i princip samma anda som tidigare. I resonemang om hur jag skulle komma fram till ett verk att visa på utställningen fortsatte jag att förhålla mig till det automatiska skapandet. Jag ville arbeta på liknande sätt och inte låta tanken styra eller ta över. Svårigheten att balansera ett spontant skapande med att göra medvetna urval för att nå ett resultat var inte helt lätt att navigera genom. Att fortsätta arbeta spontant i photoshop var till hjälp. Där samlade jag mina ritade teckningar, fotografier och texter och arbetade med collage, mixade bildskapandet med förhållningssättet att spontant pröva mig fram, utan att värdera och söka intellektuella formuleringar för att berättiga bilderna eller tvärtom. Här sökte jag efter en textbaserad bild som skulle kunna ge en bild av hela processen. Där tyckte jag det fanns något intressant. 

Men frågan om varför jag skapade blev allt mer viktig när nästa urval skulle göra. Svaret var egentligen ganska enkelt till en början då jag hade fått i uppgift att skapa inför en utställning, att appropriera ett verk från GIBCA. Så att dra frågan varför till vad hjälpte mig att definiera det som skulle leda mig till resultatet. Att dela processen med betraktare av verket kändes som rätt riktning att gå. Kanske blev det ett sätt för mig att också inför mig själv definiera denna arbetsprocess. Min egen upplevelse av processen var de upptäckter jag gjorde på vägen, inte själva bilden jag skapade mot målet. Att vara tillgänglig inför mitt inre och lita på det som både tillräckligt och värdefullt och att förhålla mig öppen inför det okända som kan komma fram i en sådan process visade sig vara en lättare arbetssätt i jämförelse med att arbeta mot ett mål som redan är definierat. Upplevelsen är självklart bunden till denna gestaltningsprocess och arbetsmetoden skulle kunna vara tvärtom, svår, i ett annat sammanhang. Oavsett kändes det viktigt att dela processen, att den på något sätt skulle få komma fram i utställningsverket. 

Även om jag förhöll mig öppen för att ha med andra bilder eller collage på utställningen ganska länge började mitt verk nå ett resultat genom skrivandet av essän. I essäarbetet utmanade jag språkriktighet, läsbarhet och läsarens förmåga att associera vidare utifrån min text. Texten var inför första handledningen en mix av alla olika sorters resonemang och det automatiska skrivande, alla olika texter inspränga i varandra och sammanflätade på ett okronologisdkt sätt. Jag var öppen i texten med sökandet efter gränser och dispositionen valde jag att inte alls arbeta med. 

Detta fungerade inte alls som en essä vilket inte var oväntat och diskussionen på handledningen kom att handla om vad som måste framgå i essän, vad som skulle diskuteras i den, och hur en essä bör se ut även om den gör anspråk på att vara en mer konstnärlig sådan. Begränsningen blev en tillgång för mitt skrivande av essän men också en viktig gräns mellan essä och utställningsverk. De blev tydligt att jag genom verket ville utmana betraktaren med de frågor jag inte kunde göra med essän och att essän skulle få sitt eget språk och sin egen utformning. Skrivandet av essän gjorde också att jag återgick till Tamara Hendersons Womb Life och den idé jag lånat från henne. Frågor som hur hon relaterat sin resa genom hypnos till hennes skapande blev synliga för mig i relation till verket Womb Life som är fragmentariskt och associativt berättad. 

Eftersom jag ville ge en bild av min process valde jag att försöka tydliggöra den genom essän men ge känslan inifrån processen genom verket. Därför fick verket den form som blev, ett tapetliknande papper på 61 cm brett och 170 cm långt hängandes från taket i silverklädd koppartråd. Texten "går utanför" själva pappret vilket ger en känsla av att den skulle kunna fortsätta långt utanför pappret. Min process har rört sig i känslan av att befinna sig mellan kaos och ordning. Verket är till synes ordnat och grafiskt men texten är inte kronologisk och mycket associativ. Jag jobbade fram en struktur rent visuellt med återkommande rader av ord och meningar där jag dragit ihop alla bokstäver. Det automatiska skrivandet fick två olika redigeringar, en kursiv och bearbetad del som återkommer här och där och en utan stora bokstäver och skiljetecken. De resonerade delarna om Surrealisterna eller hypnos fick mer ordande former enlighet med språkriktighet. Dock valde jag inte att ha med bearbetad text från den färdiga essän eftersom jag ville behålla en mer spontan och direkt känsla, som om meningarna trillade ut från min hjärna till pappret.  

Att förbereda inför Artist Statement inför examinationen var intressant eftersom vi fick tillfälle att verkligen se vad vi hade svar på eller inte. Det var intressant att ta del av andras processer och få fördjupa frågor kring deras verk. Frågor tycks aldrig ta slut, det blir bara fler ju mer man vet och betraktar. En fråga jag fick på examinationstillfället var hur andra skulle kunna förstå mitt verk, utan att ha läst om det. Det kan ju jag inte svara på. Jag vet inte om jag vill att de ska förstå något, snarare ge en känsla av något. Luftigheten som jag upplever mitt verk har inom sig kan för betraktaren istället upplevas som tät och obegriplig. Sättet jag komponerat texten i bilden är ämnad för att associera vidare. Jag ger alltså betraktaren möjligheten att ta del av min process och ge den nya ord, bilder, tankar. Mitt verk är min process. 

artist statement

skriver

process

Skriver, och efter handledning 3.

härma mig under filten
tyget har sagt att vara slät tyst sus dimma
lägga föreställningen åt sidan
ge plats för språket
ta sig ut ur armhåla när svett regnar längs vägar
du är föreslagen att följa med 
vi delar lurar XX och varmt vatten finns
blå färg kan sippra ut, det gör inget
våra ansikten går att skilja åt när vi önskar
när vi önskar ska ingen märka
håren genom penseldrag kan lägga sig att fastna
innan vi somnar
hallå


Efter handledning testar jag förslag om att texter inte alls efterbearbeta/redigera texter. Att frångå det begripliga.

Gör en artistbook som ett verk till utställningen. 

Att sätta en tid för skrivandet så jag inte stannar upp skrivandet på grund av känsla.

Nedan har jag satt ihop texter för att se hur det blir.

Låt läsaren ta del av redigeringen.

Gör estetiska val, arbetsform, och sätt en tid för utforskande för att hinna genomföra materialet till ett verk.


ugnen rasar samman grönsaker kol förr kläde och ögon genom fönster 
infrastruktur och lungor, ulliga läten du talar högt orange att bli förstådd är detta en öde ö tänkte du så när jag valde dig det kändes så fel mitt i allt att allt blev en berättelse vad ska man göra sen
lyssna på gitarrer från förr upp för nerförsbacke och hem igen fick några hundar idag att koppla gå runt med vov Hur ska de bli sams förenas med mig vikten av att inte överdriva blåsa upp sig bli för stor på grund av det ta ett steg en fot framför en annan fot
se andra förslag landa på mina axlar som grammatiska regler så allt allt finns när allt finns som att vara inuti en kudde blev gravid med en yngre märkligt jag hade redan något som växte inuti
trär på mina gränser väntar på hållplats missar buss glömmer att vänta på det som väntar allt faller i sömn en riktig punkare är en sån som sån ska vi bli när vi lagt oss för att stanna för alltid
dröm jag har smådjur som jag glömmer att ta hand om marsvin hamstrar burar frön är det här min kudde vaknade jag så här är det en arm ska jag gå upp är det här ränder hur ser jag ut kan jag gå hur är jag kylskåp varför har jag syltlök bord medicin smör trafik
är det här en frukost är det här mina stövlar hemsydda kläder från nittonhundratalet nakenjeans och ritat ansikte kan jag skriva ut mig på apparaten kan jag gå nu det var en dag med based on a true story
då var det en som klev av och sa trevlig dag och en gumma i rynkig regnrock med paket i famn sovandes påväg till västmanland som plötsligt trädde ut ur mun hals tunga desamma hur tog hon sig in hur tog hon sig ut i mina vantar sand stigande till ögon blev jag någon annan lät det bara så går det att bo i en annan människa och först vara helt tyst och sen bara detsamma.

tyckeromattvarapixladutdragenlångsamställatilldetförnågonannaniflätorochbjörkkandusemigkastauttofsarsomfastnatpågrundavviharintelängretidattödslapåkapsylerifickorhurlängesomhelstbråkaomettpappermittenaben görfortfarandeontochidagärdetmåndagochalltplatsinutibusstid0921dågav någonenkärlektillnågonannan

Svåra frågor att förhålla sig till. Eftersom bildskapandet redigeras redan i beskärning genom till exempel photoshop. När tar det medvetna över? Oavsett om det är text eller bild infinner sig i processen redigering vilket är det som gör det presenterbart för andra att ta del av. Surrealisterna var trogna det autentiska uttrycket, direkta tilltalet och improvisatoriska metoder. Ändå är de texter jag läst hittills redigerade och begripliga. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Får fortsätta att pröva och vända och vrida. 

Ritar och klipper

Efter handledning och framåt

Överst i fotocollage bild ovan; Del av skulptur Dansare i tyllkjol av Edgar Degas, 
finns på Glypoteket, Köpenhamn. 


Tips från handledningen som jag bär med mig in i processen;

Automatiskt skrivande eftersom jag inte utgår från det intellektuella utan försöker jobba från mitt undermedvetna (som inom psykologin oftare kallas för det omedvetna men jag föredrar det undermedvetna eftersom det omedvetna skulle kunna uppfattas som mindre intelligent än det medvetna.)

Låta det som händer i hypnosen får ta sig in i gestaltningen oavsett vad det är. Ingen censur.

Dokumentera allt. Skriv.

Jag har hittills mest ägnat mig åt automatiskt skrivande, ritande och börjat arbeta i fotoshop. Har en önskan om att göra en e-bok där mina spretiga texter och bilder får samlas inom ett koncept. Det innebär i sådana fall att indesign kommer vara mitt främsta verktyg för att skapa mitt verk.

När jag öppnar det spontant kreativa kommer det direkt till mig i form av (ofta som en fortsättning på redan upplevd bild eller ord) en bild, fras, eller mening. Sedan fortsätter jag att låta det som faller in komma ut på pappret, fotograferande eller ritande. 
 Jag kanske råkar befinna mig till exempel på en cykel och minns en dröm om ramar (efter förra handledningen uttryckte jag en frustration över det inramade vilket ledde till nattliga drömmar om inramade saker). Då försöker jag minnas det viktigaste i bilden för att senare anteckna eller rita. Därefter uppstår en fortsättning av de första orden som leder till meningar eller det första i en bild som leder till utveckling av den. Tänker på Siri Hustvedts essä Förkroppsligande visioner, publicerad 2016 av Hustvedt och Norsteds, Stockholm, om hur vi är medskapare av bilder och hur bilder uppstår i betraktaren som genom sin förmåga att fantisera och leka vidare från bilder förverkligar dem som berättelser/upplevelser inom oss. Det samma gäller mitt bildskapande, utveckling sker genom den fantasi som tar vid vid betraktelsen av den påbörjade bilden.
Mitt arbete känns just nu som ett slags samarbete mellan det undermedvetna och medvetna där det undermedvetna ger uppslag och det medvetna servar det med förslag att på olika sätt kunna gestaltas visuellt. Är det kanske så det är egentligen? Hypnosen har i alla fall gjort mig medveten om att uppmärksamma det som faller in och det verkar som mitt medvetna är med på att anpassa sig.

Tyvärr är jag och har alltid varit ganska slarvig med samlande av material/uppslag, både att skriva, rita ner allt men också att förhålla mig till en bok för det. Mina anteckningar är spridda i mobilen, ljudinspelningar, datorn, surfplattan, ett antal olika anteckningsböcker. Dessutom tycker jag inte att det är så viktigt att samla allt, utan förlitar mig på att det som är återkommande och som känns särskilt intressant är värt att anteckna. Men just nu tror jag inte på den arbetsmetoden. Istället antecknar jag och ritar mest hela tiden. Jag föreställer mig att det medvetna kan stå i vägen för det undermedvetna att få bli hörd och trots en ständigt pågående fantasivärld som arbetar parallellt med den så kallade verkligheten ger jag inte alltid den plats för fantasin att få det utrymmet som det tycks önska. Det är ju inte så att det är särskilt prioriterat i vårat samhälle att vara en dagdrömmare men att stirra in i en vägg är mycket effektivt ibland. Jag har börjat avsätta fem minuter om dagen till att just stirra in i en vägg. Enligt flera beskrivningar jag har läst om tillståndet att befinna sig i hypnos liknas det vid dagdrömmeri. 

En dagdröm är en fantasi som upplevs i vaket tillstånd, till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner.

Det finns eventuellt negativa dagdrömmar som man kan uppleva dagligen^{[källa behövs]}, det är sådana dubier som orsakats av tidigare upplevda farhågor under dagen.^{[källa behövs]}

Det finns många olika typer av dagdrömmande. Dagdrömmande ses ofta som en lat, icke-produktiv syssla,^{[förklaring behövs]}men dagdrömmande kan vara konstruktivt i vissa sammanhang. Det finns många exempel på människor i kreativa och konstnärliga yrken, såsom kompositörer, författare och filmskapare, som har utvecklat nya idéer genom dagdrömmar. På samma sätt har forskare, matematiker och fysiker utvecklat nya idéer genom att dagdrömma om sina ämnesområden. (Wikipedia; Hämtat från nätet 20190929; https://sv.wikipedia.org/wiki/Dagdr%C3%B6m)

I veckan som gått har jag allt mer fokuserat på öppnande för skrivande. För att komma igång med automatiskt skrivande behövde jag i princip bara slå upp boken The automatic message av Andre Breton, Paul Eluard och Philippe Soupault, publicerad 1997 av Altas press i London. Det finns ett släktskap mellan den improvisatoriska leken inom teatern och skådespeleri och automatiskt skrivande. Det är inte mystiskt alls utan förutsätter endast människans förmåga till fantasi och en vilja att kliva in i den med närvaro och öppenhet. En av mina teaterlärare förklarade improvisation med jämförelsen av att leka fantasilekar som barn. Vi har alla lekt och har det därför  inom oss. Jag har hittills satt mig ner och skrivit för hand. Då har jag börjat med en redan upplevd bild eller en mening jag fått i en tidigare fantasi och sedan helt enkelt fortsatt. Efter skrivandet har jag läst texten och upptäckt att det funnits spår av en form. Sedan har jag bearbetat och flyttat några rader eller strukit några ord eller ändrat struktur. Några texter får vara som de var från början. Text och bild illustrerar inte varandra men några fraser har gett mig bildidéer och jag tillåter texter och bilder kommunicera med varandra.  

Efterbearbetningen av texterna är såklart ett annan arbete där jag högst medvetet bearbetar ursprungsmaterialet. Det har då varit viktigt att försöka se om det finns en essens i texterna. Om det finns ett narrativ eller kongruens dem emellan. Detta för att så frön för fortsättningar eller koppla narrativ till estetiskt uttryck för att undersöka hur orden relaterar till varandra på pappret och hur design påverkar bilden och innehåll. Självklart kan jag använda metoderna båda men jag till att börja med kommer utforska vad det ena ger först och så vidare.

Nu har jag alltså en idé om hur jag kan arbeta framåt. Parallellt med automatiskt skrivande och visuellt skapande söker jag i vilken form de kan resultera i. Dock är jag beredd på att detta landar precis var som helst. 

Jag ska arbeta med ramar och det inramade samtidigt som jag undersöker möjligheten att lämna allt utan inramning alltså en känsla av att allt fortsätter, tar inte slut.

Hypnos

Jag har varit på hypnos idag. Tänkte kortfattat redogöra för hur det gick till;

Hypnotisören ville veta varför jag var där och vad jag ville ha hjälp med. Det är bra att ha en tydlig fråga som man jobbar med under hypnosen.
Jag ville ha styrka och kraft att genomföra gestaltningsprocessen jag ska vara i och få hjälp att vara öppen för att jobba utifrån kropp och intutition och inte fasta i tankar om min gestaltning och låta dessa styra processen. 

Hypnotisören testade mig först genom att låta mina armar och händer svara på en instruktion. Sedan visualisering av en kort berättelse för att ta reda på om jag har visuellt tänkande, vilket inte alla har. Det förvånar mig att inte alla människor kan se i bilder. Hon förklarade att jag ska känna, inte tänka under hypnosen och valde att arbeta direkt mot det undermedvetna. Det undermedvetna vill hjälpa det medvetna och därför kan det vara mycket effektivt att arbeta direkt med det. Finns tydligen olika sätt jobba på. 

Så jag sattes i halvt liggande position i en fåtölj. Samtidigt som jag leddes av hypnotisörens röst mot avslappning så räknade jag från 200 och neråt. Hon flyttade sig i rummet och ville att jag skulle känna avståndet mellan hennes röst och mig vilket gjorde att jag inte fokuserade på mig utan rummet och fick min kropp och mina ögon att bli helt avslappnade. Jag tappade räkningen men efter en stund hade jag nått djup avslappning och hon kallade på mitt undermedvetna som jag då kände i min kropp. Jag var fullt medveten om allt men kände ändå det undermedvetna ta plats i kroppen som en mycket stark känsla av närvaro och samtidigt upplevelsen av en inramad, rumsligt begränsad verklighet. Upplevde det medvetna och undermedvetna som lika starka med det undermedvetna som min fysiska kropp. 

Hypnotisören pratade direkt med mitt undermedvetna som om det var en person, frågade om det undermedvetna ville hjälpa mig. Kroppen svarade utifrån hennes instruktion. Till exempel: om du undermedvetna vill hjälpa Tina i hennes kreativa process visar du det med att höja höger hand. När det undermedvetna svarade tackade hon för svar. Så fortsatte hypnosen som fick, trots att det tog lite tid ibland, svar från det undermedvetna hela vägen. Sedan fick jag komma ur hypnosen efter att hypnotisören räknat till tre. Då var jag helt klar i mina tankar och fullt medveten om allt, precis lika medveten som under hypnosen. Och nu ska alltså mitt undermedvetna hjälpa mig med att vara stark i den kreativa processen med approprieringen, att vara öppen för det som kommer upp (som bilder, berättelser, material osv) och ta dessa på allvar. Det undermedvetna ska också stärka min självkänsla och ge lugn i mitt liv och skapande. 

Jag blev berörd av att det undermedvetna är så starkt och att det finns en sådan kraft och tillgång där i. Och jag förundras över att jag så tydligt kände som jag var "uppdelad i två personer", den medvetna och den undermedvetna och detta tycker jag var intressant att bära med mig till mitt gestaltningsarbete. 

I morgon när jag vaknar ska jag på uppmaning av hypnotisören vara särskilt uppmärksam på vad jag har inuti mig. Eftersom jag redan minns mycket drömmar så kommer jag behöva se vad som är vad. Vad är dröm, vad är bilder att kunna använda för min kreativa process. Är det text kanske, eller påkallar mitt undermedvetna något helt oväntat? Och händer inget så är det så. Jag ser möjligheter att arbeta med hypnos som fenomen likväl som att skapa genom/ur hypnos.


Utöver arbetet med det kreativa hände mer saker..
Vid inträdet till mitt undermedvetna i hypnosen blev jag oväntat emotionell. Hypnotisören försökte få svar (från mitt medvetna jag i hypnosen) på varför jag reagerade så men jag visste inte. 
Jag fick också möjligheten att ställa en fråga till mitt undermedvetna men jag kändes helt blank så jag fick inte upp någon fråga. Trots att jag var medveten under hypnosen var det som att mitt undermedvetna jags röst var starkare. 

När jag hade kommit ur hypnosen pratade vi om den och hur det hade gått. Jag tror att min relation till min drömvärld är så pass spänd och tar så mycket plats i mitt liv att jag reagerade på inträdet till mitt UM så emotionellt. Hypnotisören gick då en gång till in i mitt undermedvetna. Hon försökte hon få svar på om det vill hjälpa mig med min drömvärld vilket det svarade på att det ville. Men det ville inte svara på om det hade en specifik funktion och vad det skulle kunna vara för något. Efter den hypnosen konstaterade hypnotisören att mitt undermedvetna är samarbetsvilligt men har en stark integritet men att vi skulle kunna jobba vidare med det (känns mer som en hen än ett det) för att ge mig mer lugn och frid i mitt liv. 

Teckning, collage och måleri

Har påbörjat en process där jag utgår från abstrakt form med hjälp av till exempel att gnugga vässad blyers på papper. Jag har låtit handen styra för att sedan jobba vidare med form och andra tekniker och eventuell  berättelse. Använde blyerts, kol, pastellkritor, akryl och sax. Om helgens arbete har att göra med min appropriering vet jag inte än. 

(Jag drömde en form natten till lördag. Den kändes viktig. Såg ut som en blandning mellan en klänning med korta ärmar och ett kors. Den var tredimensionell och cirkelrund med ljusbeige yta och ganska liten och rörde sig som i en GIF och föll rakt ner och försvann. Jag ritade den men det gick inte att få fram rätt känsla. Därför ska jag arbeta fram den i paier mache'.)

 .                                                                       

Appropriering av Womb Life

På, GIBCA, Röda Sten, såg jag ett videokonstverk av Tamara Henderson. Verket heter Womb Life och skapades i samband med att Tamara hade gått i hypnos. Filmen är klippt på ett associativt och fragmentariskt vis mellan några olika miljöer som till exempel keramikverkstad, teckningar (ritade som om det var ett barns), en gravid kvinna går på en strand. Tamaras hypnotisörs röst leder tittaren bitvis genom filmen vilket gav mig en känsla av att ha varit mycket nära konstnärens egna upplevelse men också en upplevelse av hur hypnos kan gå till. Fokus i verket är relationen mellan att vara i en kreativ process, vilket märks i görande av lerfigurer, och den inre värld som öppnas genom hypnosen. Tamaras värld går här mellan verklighet och dröm och får linjär tid att kännas oviktig men upplevelsen av nuet påtagligt genomträngande. Hypnotisörens röst och ledsagande samt skapandet av lerfigurer ger verket, trots den fragmentariska klippningen och associativa helheten, en dramaturgisk form som ramar in inre och yttre liv, och skapar en känsla av upplösning där mänsklig form nödvändigtvis inte måste definieras som kropp.

Jag har länge funderat på om hypnos skulle vara en bra form för helande och rekreation för mig. Det som har gjort att jag inte tagit steget och är min rädsla för att lämna över min kontroll om mig själv. Efter att jag upplevt Womb Life ringde jag en hypnotisör för att få svar på mina fördomar om hur hypnos går till. Samtalet gav frukt och jag ska nu fokusera min kreativa process i skapandet av en appropriering av Womb Life med hjälp av hypnos. Jag kommer förhålla mig fritt till uttryck och val material i mitt skapande beroende på vad hypnosen kommer att ge mig, om det påverkar mig eller inte, och låta min inre värld på ett djupare plan få ta plats "på pappret" före mitt tänkande.

GIBCA:s tema i år handlar om sammanflätningar. Är mitt inre liv sammanflätat med andras och hur märks det?

Fältstudie bedömning

Fältstudier på Samskolan

Naturvetarlinje i årskurs ett i kurs Bild och Form 1b. Lärare Marianne Rylander. Femton elever.

Planering för lektion

Fokus under höstterminen är måleri med fokus på tekniker och färg. Planeringen för lektionen hade gjorts för måleri och processen i arbetet mot bedömning av elevernas resultat av bilderna.

Syfte och Kunskapskrav

Syftet med lektionen var att fördjupa elevernas kunskaper om tekniker för måleri och perspektivseende samt även avbildning av miljöer från fotografi till måleri. Nedan har jag tolkat syfte och kunskapskrav kopplat till lektionen.

Syfte:  Grundläggande kompositionstraditioner för två- och tredimensionella bilder samt färglära. Bildproduktion i tvådimensionella tekniker i nya och traditionella material, metoder och medier. Bildens uttrycksmedel, till exempel linje, form, färg, ljus, skugga och ytstruktur, och hur de hänger samman med det färdiga bilduttrycket.

Kunskapskrav: I sitt bildskapande använder eleven olika metoder. Dessutom bearbetar och löser eleven bildkonstruktionsproblem. Eleven hanterar handlag av material och tekniker samt, formspråk för att åstadkomma önskade visuella effekter.

Förkunskaper för uppgift

Material och teknikförkunskaper i måleri. Eleverna hade ett nyligen avslutat arbete i stilleben då de skulle fånga ljus och mörker från föremålen i bilden. De hade arbetat med akryl och fått kunskaper om hur de kunde använda färg för att skapa djup och liv i bilden med ljus, mörker och skuggor. Då fick de använda vitt, svart och en vald grundfärg. De hade kort tid på sig att teckna av, måla och samt beskära bilden. I uppgiften bedömdes resultatet av hur de lyckats komma fram till tydlighet med ljus och mörker i motivet.

Pågående uppgift

Efterföljande uppgift bestod av fördjupning med ljus och mörker i avbildning av befintlig bild. De fick att ta ett nytt fotografi eller ett befintligt sådant för att arbeta med perspektiv. Nu också med akrylfärger men med två valda färger utöver vitt och svart. Detta arbete hade pågått några lektioner innan den lektion vi var på. De skulle jobba med horisontlinje, perspektiv och att lämna detaljer till de stora färgblocken fanns på plats.

Under lektionen arbetade eleverna koncentrerat och de resonerade med varandra om hur de skulle lösa olika problem med bildframställningen. Läraren tog aktivt del av deras arbeten och hjälpte till vid förfrågan samt stöttade dem när hon såg någon som hade fastnat. Deras frågor handlade oftast om färgblandning och hur de skulle gå vidare när ett färgblock var färdigt. Läraren skulle eventuellt ge eleverna någon extra lektion för att slutföra uppgiften. Detta beroende på hur lång de hade kommit mot resultatet.

Formativ bedömning och bedömning av uppgift

Under pågående lektion gav läraren formativ bedömning genom att vägleda eleverna mot målet med uppgiften. Liksom den föregående uppgiften skulle denna bedömas genom resultatet. Läraren samtalar med eleverna om förslag på framtida utveckling i samband med betygsättning. Däremot blev det för mig oklart hur läraren dokumenterar bedömningen. Eleverna verkar inte föra någon blogg eller annan dokumentation av sina arbeten.

Ramfaktorer

Lektionssalen var liten och enkel men ompysslad med takfönsterljus och tillräckligt stor för elevgruppen. Dock var den för liten för klasser med trettio elever. Organisationen i salen var översiktlig och tydlig. Läraren tyckte att de hade gott om resurser och behövde inte anpassa uppgifter på grund av dålig ekonomi. Läraren upplevde eleverna som ambitiösa och målmedvetna och att ingen behövde något särskilt stöd för att klara kunskapskraven.

Lektionen var en och en halv timme.

Om bedömning inom bildämnet

Om bedömning inom bildämnet

Texten nedan är inspirerad av utdrag från Skolverket, Lärande och bedömning av Anders Jönsson (2017) och Bedömningsstöd i bild, årskurs 7-9 (2012) och de seminarier vi haft om bedömning på HDK.

Kunskapskravens formuleringar sätter ramar för hur läraren kan utforma sin undervisning eftersom elevernas förmågor ska utvecklas i relation till dessa. Lärandet i skolan påverkas alltså av lärarens syn på kunskapskraven och hur de omfattas i planeringen och genomförandet av undervisningen. Kunskapskraven lyfter fram framställning av bilder som kommunicerar budskap, kunskaper om tekniker, verktyg och material, utvecklande av idéer av bilder, formuleringar och val av handlingsalternativ som leder framåt i arbetsprocesser, presentation av bilder för syfte och sammanhang, att föra resonemang samt ge omdömen av arbetsprocess och kvalitén bilder. Bildämnet ska alltså bidra till elevers utvecklande av kreativa lösningar inom de olika områden som undervisningen ger.

Lärarens uppgift är att uppmärksamma elevers arbetsprocesser inom givna förutsättningar och hjälpa elever att själva se och uppleva sin utveckling. Elever ska vara medvetna om när deras uppgifter bedöms och på vilket sätt de bedöms. Men elevers kunskaper kan visa sig i olika sammanhang. Kunskaper som ska bedömas i ett särskilt sammanhang kan visa sig vid senare tillfällen. Därför måste läraren alltid uppmärksamma elevers kunnande och utveckling. En bildanalysuppgift inom konsthistoria och en specifik redovisning för denna, oavsett om den är skriftlig eller muntlig, kanske inte är gynnsam för eleven i stunden. Men senare, vid en kamratbedömning, visar sig eleven ha dessa kunskaper. Därför genomsyrar bedömning hela undervisningen. Lärarens kunnande om undervisningens syfte i relation till bedömningen blir oerhört viktig då elever kan visa sitt kunnande i olika sammanhang.

Undervisning bör därför genomföras så att elever på olika sätt får visa sina kunskaper. Variation av uppgifter likväl variation av sätt att visa kunskap på bör gå hand i hand. Annars riskerar läraren att inte få syn på elevers kunskaper och i värsta fall utestänga några elever från att visa vad de kan. Lika många människor som finns i klassrummet är också variationer av förutsättningar för att nå kunskapskraven. Mitt ansvar som lärare är att ge tillgång till elevers möjlighet att synliggöra sina kunskaper. För att arbeta så likvärdigt som möjligt krävs variation i undervisningen mot kunskapskraven.

Att lära känna elevers tänkande kring sina arbetsprocesser är en viktig aspekt som bör ingå i planeringen för hur elever ska visa sitt kunnande. En blogg eller en film som visar resultatet av uppgifter räcker alltså inte för bedömning utan snarare dokumentation av själva arbetsprocessen. För hur ska jag som lärare se utvecklingen av idéer eller resonemangen kring arbetsuppgifterna och kunna bedöma dessa om de inte är dokumenterade. Syftesdelen inom bildämnet på Skolverket lyfter fram vikten av bildämnet som en helhet där visuell kultur och förståelse för hur bilder kommunicerar hör samman med bildskapandet. Att integrera analys med gestaltning, lyfta fram bildämnet som en del av vår historia och samtid där elever får syn på sig själva och sina förmågor och utvecklingsmöjligheter, blir utmaningen att arbeta med mot kunskapskraven. Elever ska få de stöd de behöver för att få tillgång till sin kännedom om sina arbetsprocesser och alltid veta vad som bedöms. Att föra samtal med elever om bedömning är viktigt för förtroende mellan elev och lärare och därmed för elevers utveckling inom ämnet.  

Det pågår än

Något slut finns egentligen inte. Det som påbörjades pågår än. Frågan om jag gjorde tillräckligt har stannat kvar i mig. Tillräckligt för vad och för vem blir då följdfrågan. 

Kritiken som följde under opponeringen var att de som betraktare inte fick se verket i sin helhet. Snålt värre av mig. Och kanske är det så att psyket kapslade in mig i en rädsla av att göra hela verket i sin helhet? Det kändes i alla fall bra och varmt. 
 Frågor som återstår efter opponeringen är:
Borde jag ha tagit ett helt rum i anspråk och lett in alla deltagare där? Borde jag ha gjort minst tusen kors? Borde jag inte gjort kors alls? Skulle det vara bra att filma hela processen? Hur skulle jag kunna utveckla verket, genom att förtydliga sammanhang, om det skulle vara aktuellt? 
 För eventuell vidare arbete med korsen och skulle jag ta in mer mängd och mer förtydligande i form av knutet till mer precis kontext. Och noll kompromiss med rum. Rummet ska belamras. Ingen ska få plats ens.  

Jag fick utforska ett tema genom en idé som jag konsekvent höll fast vid. Jag är oerhört tacksam för tillfället att få göra det. Och att trots kritik om att inte ha slutfört och kommit till ett bra resultat ha gjort precis som jag intuitivt velat göra. Att jobba med koncept kan ju vara lite lurigt också. Jag kanske behöver jobba mer kommunikativt nästa gång och göra de anpassningar som behövs för att verkligen bli tydlig. Eller något helt annat; mycket mer improvisatoriskt och mindre i huvudet?

Blir nyfiken på hur jag som blivande svensklärare ska kunna stötta mina elever på bästa möjliga sätt. Att arbeta med modelltexter i grupp kan vara en bra ide´.
 Det är lika intressant att ta dela av och samtala om de som var mitt i en process eller som aldrig egentligen kom igång. För mig är de inte sämre.  Men de som fastnar, ogillar, inte orkar, sliter håret av sig, skriker, gömmer sig och så vidare ska absolut och inget annat än att känna sig trygga med att våga vara där.  
 Samtalen om motivation, prestationsångest och ovilja att arbeta kreativt var intressanta och givande. Vi har alla våra olika spöken inom oss. Det vi kan göra är att se varandras byggen omkring dem och kanske till och med blåsa bort dem. Tillsammans.  

I sommar blir det flams och trams på allvar. Korsen ska vila länge. Tack för den här gången.  

Korsfilm

Nu finns en dokumentation av utläggning av kors. 45 minuters film cirka, blev med långsam klippning 4,5 minuter. Detta är inget videokonstverk utan helt enkelt en dokumentation för att ge en bild av korsen på golv i relation till människokropp.

Länk till youtube nedan:

https://youtu.be/a0gLDwUM0V8

Bilder från dokumentation och uppdatering av process

Nu finns en film på fyra och en halv minut att se vid redovisningen. Jag har tagit bort miljöljudet från filmen men ska göra en till version med ljudpålägg i form av musik som jag upphovsrättsmässigt endast kan använda vid redovisningen eller eventuellt ett annat ljud (ej musik) som jag haft i åtanke. Får se vad jag hinner fram tills i morgon. 

Här är några mobilbilder från dokumentationen. I det slutgiltiga inlägget från den här gestaltningsprocessen kommer jag dela fler stillbilder och en länk till filmen. 

Filmat ska klippas och varför jag gör det jag gör

Jag fortsatte göra kors och under görandet märkte jag hur ointresserad jag var av att bjuda in till ett slags event. Lyxen med den här processen har varit att få utrymme till att uppriktigt reflektera över processen. Var jag har befunnit mig i processen och inte forcerat mig in i bilden av resultatet jag från början föreställde mig att jag skulle nå fram till. 

Jag har ofta saknat precis detta att få stanna upp där jag är i skapandet och faktiskt vara kvar där istället för att skynda mot målet. Vad kan gå förlorat om målet är fokus, istället för reflektionen inom själva processen? Självklart går mål och process att förena men jag har uppmärksammat skillnaden mellan att stanna upp och kritiskt granska målbilden och att ta beslut som gynnar själva undersökandet av gestaltningen. 
 Mina tankar har kretsat mycket kring varför jag gör det jag gör. Jag misstänker att detta varför är kärnan för att komma till svar på frågan om vad som kan gå förlorat. Därför har jag allt mer släppt mina idéer jag haft från början om vad detta ska leda. Istället har jag i varje delmoment frågat mig; Är detta mitt behov? Hur står behovet i relation till min tidigare målbild och bör den ändras?

Min vana att jobba mot och genomföra det tänka målet kan tyckas vara en bra och användbar förmåga att ha också inom detta gestaltningsarbete. Men alldeles för ofta har jag erfarit att siktet mot målet tagit över i konstnärliga processer. Till exempel är det ofta så inom teatern att redan när du söker pengar från kommun och stat ska du vara klar med resultatet (på pappret). Och när du genomför ditt projekt får du inte "misslyckas". Jag tycker detta är en ohållbar relation. 

När jag satt med mina kors och kände att mitt behov var att själv, alltså helt ensam undersöka detta tema med djur och människa, tog jag mig det utrymmet. Därför valde jag att filma och fotografera det tillfälle då jag lade ut korsen utan deltagare eller publik. 
Dels kände jag att jag inte ville sätta fokus på mig. Alls. Jag ville inte ens befinna mig i verket. Helst skulle korsen flyga in i rummet och läggas på plats. Samtidigt är den mänskliga faktorn viktig för att både påvisa relationen mellan människa och djur och den makt människan har samt min personliga reflektion över ämnet. Jag tror nämligen att det jag funderar över funderar också andra över. Därför är människan i rummet så intressant. Det vi gör påverkar andra. Så jag kom framtill att min kropp ändå var viktig vid utläggningen av korsen. 
 Men min röst vid en uppläsning av arter har jag helt tänkt bort. Det känns begränsande att nämna utdöda arter då mitt intresse har varit frågan om identifikation och relation. Alltså om vi kan identifiera oss med djur på ett sätt som vi kan människor emellan.  Finns begränsningar för vad vi kan identifiera oss med och hur ser dessa ut? Var uppstår dessa och är det möjligt att bryta upp dem? Var finns min begränsning? Hur långt kan jag identifiera mig med andra levande varelser? Vad är det icke mänskliga och hur känner jag inför det? I alla dessa frågor känner jag en tystnad. Eller kanske hör jag ljud från jorden, eventuellt någon slags instrument. Men jag hör inte en röst som talar ett människospråk. 

Så jag valde att, oavsett hur många kors som skulle få plats i bild, göra en bild i rummet där korsen skulle läggas. Rummet var ena flygeln, högst upp i skolan. Ljuset var starkt och ändrades i rummet under tiden vi (jag med film-assistent) var där, men det fick vara så, det gav något slags liv i rummet. Jag gav korsen lite mer utrymme omkring var och ett för att ge dem mer värdighet. Lade dem så att de täckte upp hela bildytan med perspektivet från ovan. Kameran var placerad på ett bord med stativ. Det tog ungefär 45 minuter att lägga ut korsen på en yta om 17.2 kvm.. Allt är filmat men jag ska klippa ihop det till fem till tio minuter. Några stillbilder finns också som jag kan ha till redovisning tillsammans med filmen. 

Korsen tillsammans med titeln "Djuren" tycker jag ger kopplingen till någon form av relation till djur. Den koppling som jag själv har undersökt och upplevt. För mig räcker det och är precis på rätt sidan om den hårfina gränsen för vad jag tycker är smakfullt att ge betraktaren. Jag litar på mottagaren och att installationen (jag kallar gestaltningen för det) har det som betraktaren behöver för att fantasin ska ta vid. Sedan är det upp till betraktaren att göra vad hen vill med det. Kors som symbol kan väcka många olika reaktioner. 

Vid en vidare utveckling av gestaltningen skulle jag vilja undersöka hur och om detta skulle göras i någon form av interaktivitet eller performance. Det skulle vara fint att dela ut korsen eller kanske  ge andra möjlighet att lägga ut kors. 
Men för nu räcker det för mig att ge korsen till djuren. En symbol från mig till djuren för att ge dem en tanke, ett utrymme. Och jag vill ge människan korsen som en möjlighet att möta djuren.