Innan jag spikar idén i kistan

Läsande brukar avlasta mitt rastlösa sökande. Jag plöjde C. G.Jungs Människan och hennes symboler i påsk. Det var länge sedan jag läste den, mycket länge sedan, vilket är lite synd då den känns som en slags bibel att återgå till när livet liksom skevar. Inte för att jag befäster mig vid varken religion eller andra skrifter på ett sådant sätt att jag önskar en bestående sanning, tvärtom söker jag oftast nytt att utforska. Men det är något med Jungs texters hållbarhet som fastnar i mig. Trots att det kan kännas avlägset och långt från vår tid, som ju innehåller så mycket fragmentariska skeenden och tillfälliga kickar. Eller kanske är det just därför som jag nu bläddrar i boken igen. 

Jung menar att vi människor behöver mytologi och dess arketypiska figurer och symboler för att förstå oss själva som individer och som kollektiv. Han menar att det ologiska med mänskligheten, det mest 
komplexa och obegripliga är svåra att vetenskapligt förklara och förstå. Däremot kan vi möta våra egna skuggsidor, de vi ofta inte vill kännas vid som till exempel avund, svartsjuka, hämnd och så vidare. Genom att acceptera våra skuggsidor kan vi undvika att projicera dessa på någon annan. Genom mytologiska och arketypiska berättelser kan vi få kännedom om människans märkliga och svåra sidor och ge en öppning och tillgång till våra egna skuggsidor. 

"Ett ord eller en bild blir symbolisk när med den menas någonting utöver dess uppenbara och närliggande betydelse. Den har en vidare omedveten aspekt som aldrig är noggrannt definierad eller fullt för med vetenskap förkarad." - Carl G. Ljung

Vidare skriver Jung om människans egen produktion av symboler i drömmar. Det undermedvetna är en slags port till självkännedom enligt Jung. Hur många gånger har inte jag vaknat och undrat var fasen jag fått den där drömmen från. Istället för att tolka drömmen som en logisk följd av bilder eller berättelser väljer jag idag att, om drömmen inte talar till mig i form av tydliga budskap, att låta den få verka i mig så som den är. Min hjärna vill logiskt förstå den som jag förstår en berättelse i vaket tillstånd. Men drömmens språk är ett annat. Endast min tillit till den kan göra att jag så småningom förstår, men eventuellt på ett annat plan. 
 Jung menar att vi människor är så att säga är så mycket mer än det vetenskapliga perspektivet. I boken Människan och hennes symboler gör han ett bra försök att förklara detta på ett sätt som träffar mig i detta nu. 

Vad har detta att göra med min idé nummer ett?
Jo, idé nummer etts utgångspunkt kommer av ett utforskande av en pjäs som grundar sig på verkliga händelser och heter Djur som dör, skriven av Marcus Lindeen. Jag regisserade del ett av pjäsen när jag jobbade som regissör på Nordiska Folkhögskolan. Berättelsen i pjäsen är inspirerad av en verklig händelse i Sverige där en mamma och hennes mamma samt en son bodde i ett hus med 192 stycken katter. Ja, 192 katter. Länsstyrelsen kom, efter att det uppdagats att katterna vanvårdades (säkert på grund av att de var så många) att ge polisen uppdraget att avliva 173 av katterna. 
Pjäsen är skriven i realistisk dialogform, med en journalist som intervjuar mamman och sonen samt polisen. Läsaren får genom intervjuerna de olika perspektiven av lidandet. Polisen som på order från länsstyrelsen tvingades ha ihjäl katterna och mamman och sonen som älskade sina katter och hamnade i sorg.  En etisk fråga om människan som förvaltare och makthavare av djur, samt en fråga om skillnaden mellan djur och människa och var gränsen egentligen går.

Jag valde att gestalta pjäsen icke realistiskt. Istället för intervjuer sittande kring bord fick karaktärerna mötas i en dystopisk miljö direkt i sonen och mammans hem (stilistiskt avskalad). Och polisen kom sakta men säkert in i mamman och sonens hem, allt eftersom föreställningen utvecklades. 
När texten av pjäsen/föreställningen var slut "neutraliserades" skådespelarna ur sina roller och lade i tystnad ut 192 stycken små träkors på scengolvytan. 
 (Jag tror skådespelarna var ganska irriterade på mig för att jag tvingade oss att göra alla dessa kors. Det var ett slit, men det gav en mycket stark effekt på just den etiska frågan om människans makt över djuren.) 

Nåväl, jag har aldrig blivit klar med varken scenbilden eller den etiska frågan. Jag blev bara mer nyfiken på ämnet och tänkte ta med mig korsen från skolan efter avslutad föreställningstid men gjorde det inte. Därför tänker jag att jag kanske ska ta tillfället i akt och med en annan utgångspunkt, nämligen alla djur som funnits på jorden hedra dessa genom en ceremoni. 
 Men hur ska jag inte utestänga någon på grund av dess religion eller annan tro eller icke tro om jag använder kors som symbol i verket? När frågan uppstod i mig tyckte jag den kändes mycket relevant. Nu prövar jag tanken att symboler inte exkluderar när syftet är att ge utrymme för att möta det innehåll som blir till genom symbolen i det specifika sammanhanget. 

Referens:
C. G. Jung (1964) Människan och hennes symboler. Helsingborg: Forum, AB Boktryck